annie under tystnad: Jag beträdde uttrycksytan.

Idag hände något märkligt. Jag vaknade kl. 07.00 i ottan och kände att det var dags att gå och måla. Så då gjorde jag det. Jag var på plats i skulptursalen kl. 08.15, och skrämde livet ur en städerska på kuppen. Hon trodde hon var ensam så tidig timme, men icke då. Jag började med att ta en stund till att betrakta det Hanna skapat igår, kände in det, fotograferade och skrev några rader kring det. Det var häftigt att se och känna in Hannas måleri, och det gav mig en viss sorts stämning. En yta hade hon rollat vit, och den kändes perfekt för det jag ville fortsätta med. Jag var igång på ett kick!

Efter några timmar drabbades jag av kraftigt kaffesug och precis alldeles då tittade en söt nuna in i skulptursalen och frågade om det ville fikas. Som om jag hade kallat på henne i mina tankar! Fina Lene.

Senare kom även Hanna till skulptursalen, och vi arbetade då samtidigt en stund. Vi försökte vara tysta, men det gick i ärlighetens namn inte så bra. Jag vill dock poängtera att vi var väldigt noga med att absolut inte prata eller kommentera kring det som hände på arbetsytan! Men ett och annat ord poppade ut, det gick liksom inte att hejda.

Senare pratade vi om varför det var så svårt att hålla sig till regeln om verbal tystnad, och kom fram till att det var för att hon kom in när jag redan var igång. Att då bara ansluta utan att hälsa, kolla av läget... Det är svårt. Annorlunda hade varit om jag hade tagit en paus på några minuter så vi bara kunde prata av oss med hej och hur är läget, och sedan gemensamt beträda tystnaden och sätta igång. Det hade varit lättare.

För övrigt kommer jag inte åt bilderna i min kamera på grund av sladdrelaterade komplikationer. Jag ville lägga upp bilder jag tagit idag, men det får bli när problemet är löst. Nu lånar jag några bilder från Hanna så länge.